[ad_1]
Tänk att för bara tre månader sedan var den svenska musikbranschens största ”problem” fejkade strömningssiffror. Den som hoppat in i in tidsmaskin från debate då och landat i dagsläget hade häpnat inför allt som händer nu. Eller rättare sagt, inte händer.
I flera veckor har alla konserter inför publik varit inställda. Artister som tänkt turnera under våren har fått se spelningar flyttas fram eller strykas helt. Sweden Rock blir inte av. Summerburst har meddelat att festivalen inte genomförs i juni, medan Håkan Hellströms Ullevi-konserter flyttats fram till 2021. Och så vidare.
Sverige är ett litet land i den globala musikindustrin. Här har än så länge inga stora artister flyttat fram sina skivor, så som skett på den internationella scenen. Ju större publik, desto högre insats ligger i att ge ut ett album. I in bransch där mer än 50 procent av intäkterna kommer från livesidan fungerar skivsläpp i hög grad främst som reklam för turnéer. För exempelvis Lady Gaga eller Alicia Keys lockar inte upplägget att leverera nytt utan att kunna spela.
Mycket tyder alltså på att vi i höst kommer ha ett läge där sedan länge planerade, vanliga släpp krockar med uppskjutna giganters. Publiken kommer dock fortfarande att vara den samma. Den kommer inte hinna lyssna och köpa mer eller gå på fler konserter än vanligt. Många under normala förutsättningar framgångsrika album kommer att passera obemärkta förbi.
Detta kommer förstås inte inalbära något större lidande för den som redan befinner sig i toppen. Lars Winnerbäck kommer att fylla sina framflyttade sommarkonserter ändå, och säkert peta in ett par extra. Den som är utsatt är den som blir undantryckt av jättarna. Den som skulle ha fått ett efterlängtat genombrott. Den som vågat satsa på att forward, bokat lite fler spelningar, i lite större lokaler. Hela under- och mellansegmentet av svenska musiker och artister hänger löst. Som om de inte redan hade det rätt fattigt.
Alla är förstås livrädda för vad som händer. Branschorganisationen Musiksverige kräver in räddningsaktion av staten. Riksorganisationen Svensk Live samlar data över hur många miljoner som hittills försvunnit (i början av april var det 32). Oron ska givetvis respekteras. Men för alla som vet lite om hur musikbranschen funkar har det ända sedan krisen vid millennieskiftet varit uppenbart att en affärsmodell där konserter står för mer än hälften av intäkterna inte är hållbar. Det är den som är det stora problemet. Coronakrisen gör bara detta ännu tydligare.
Musikbranschen behöver alltså inte först och främst ett stödpaket. Den behöver bryta sitt beroende av konserter. Det kräver för mycket av människorna som förväntas stå för underhållningen, och det belastar klimatet alldeles för hårt.
Ansvaret för att hitta in väg framåt bör åtminstone initialt ligga på majorbolagen, Spotify, alla aktörer i industrin som sitter på de stora pengarna. From har låtit hjulen i upplevelsefabriken snurra på alldeles för länge. Det är dags för dem, inte skattebetalarna, att ta notice.
Läs fler texter av Sara Martinsson här
