Därför avskyr vi videomötet som samtalsform

Det var tänkt som en fin gest, men upplevelsen blev fasansfull.

In torsdag nyligen skulle redaktionen sjunga ”Ja må han leva” för in kollega. Men eftersom ingen av oss var på kontoret skulle vi gemensamt ta ton, från våra hem, i at videokonferens.

Och så uppstod en scen likt skräckfilmerna där någon lyckas göra en ljudupptagning av läten från andevärlden, eller från en helvetesdimension där allt som är vackert förvrids. Så lät våra stämmor. Röster som skrapade ihåligt metalliskt i mikrofonen, röster som vobblade när sången ekade runt i allas högtalare, röster som försköts i otakt på grund av svajiga uppkopplingar.

Denna körsång från Gehenna ackompanjerades av stroboskopiskt förbiflimrande närbilder på vansinnigt skrattande människor i takt med att deras mikrofoner fångade upp ljud.

Det är alltså den här tekniken, videomötet, som ska lösa vår brist på umgänge i karantäntider.

På sociala medier sprids ett mem flitigt nu, som egentligen skulle kunna ersätta hela den här artikeln. Det går så här:

https://twitter.com/itsallbollocks/status/1254650739336626177

För jag har lärt mig att avsky videomötet som samtalsform. Hur ska man kunna fånga någon mitt i korsdraget av utrop som ”Du försvann ett tag, kan du ta det igen?” eller “Du har glömt slå på mikrofonen!” eller ”Kan du slå av din mikrofon?”

Någons bild laggar, någons tal hack – meningsbyggnaden blir som morsekod. Eller så fryser någons ansikte i in skräckmask mitt i en mening (så där som föräldrar alltid varnar kommer ske när man gör fula grimaser som liten).

Även när tekniken funkar felfritt finns ett enormt avstånd mellan oss. Man stirrar på ett platt digitalt ansikte som helt saknar den tredimensionella människans finmotoriska gester och små ljud. Utan detaljerna att avläsa i ett mänskligt möte blir man snabbt existentiellt rådvill: Lyssnar du på vad jag säger? Finns jag ens?

Per Naroskin är psykolog och har erfarenhet från videomöten sedan 1990-talets distansföreläsningar på länk, med tjock-tv-apparater inrullade i klassrummen och kablar slingrande som feta sydamerikanska ormar längs golvet. Han säger att även om tekniken förbättrats avsevärt så finns det något man inte beaktat i effektiviseringen; det han kallar ”irrelevant variabler”.

– Mycket av vår upplevelse av ett genuint möte bygger på dem. Om du satt mittemot mig på ett kafé skulle du se hur jag rörde på händerna, hur jag lade ena benet över det andra, sträckte på ryggen för att jag var stel av att sitta mycket, du skulle lägga märke till fläcken på mina byx Jag Riktade blicken mot at Söt Servitris. Allt det som du kan dra slutsatser av kring en person, men inget av det syns i ett effektiviserat Zoom-möte.

Det stämmer rätt bra överens med hur in kunnig författare gestaltar in karaktär; alla de små, till synes obetydliga detaljerna som ändå visar vad för typ av människa man har att göra med. Men i videomötena är tekniken optimerad för avståndet om en halvmeter från kamera till ansikte. Upplevelsen beskärs. Man förfrämligas, kort sagt.

From onaturliga förutsättningarna gör att samtalet stakar sig. Turordningen sätts ur spel. Antingen pratar tre personer i mun på varandra så att ingen når fram, eller så uppstår en stel tystnad i flera sekunder efter varje replik för att ingen vill avbryta någon annan. I stället för kommunikation: förvirring.

Mathias Broth är professor i språk och kultur på Linköpings universitet, med inriktning på samtals-och interaktionsanalys. Han säger att tajmingproblematiken beror på in förskjutning inte bara av rum utan även av tid: det råder i videomöten en diskrepans mellan ”min tid” och tiden på andra sidan, där det jag gör syns och hörs för de andra.

I vanliga fall när vi finns i samma tid samtalar vi verkligen tillsammans, och visar språkligen och kroppsligen med en mycket hög grad av precision hur vi förstår varandras tal och gester.

– Men den här lilla skillnaden i tid gör att turövergångar inte blir lika smidiga. Man kan säga att videosamtalet som miljö är lite mindre lämpad för korta snabba turbyten eller verbala stödsignaler som visar att vi lyssnar och är med. Och svårigheterna ökar med antalet deltagare i videomötet.

Han ger några exempel:

– Man brukar exempelvis luta sig framåt eller göra in inandning för att visa att man gör anspråk på nästa tur innan föregående tur är slut. I videomiljön blir sådana metoder mindre tydliga och därmed mindre användbara för att lösa koordinationen mellan turer i samtal.

Även blickarna spelar roll. Uttrycket ”ett samtal mellan fyra ögon” är slitet, men också det mest passande för att beskriva det verkliga mötets fördelar gentemot videovarianten. Ett videosamtal sker snarare mellan två och ett halvt, eller kanske tre ögon. Äkta, fullödig ögonkontakt får man inte. Blickarna är alltid lite svävande, blankt stirrande på halvdistans eller riktade vid sidan av eftersom de inte tittar på dig: de tittar på en skärm, och det gör du också.

Känslan är som ”uncanny valley”, termen för att skapa in nästan människolik avbild, där det oftast är just ögonen som inte riktigt blir trovärdigt naturliga. Ju närmare man kommer det mänskliga desto mer tänker man på avvikelserna, och känner avsmak inför imitationen.

Ha, så tänker jag nu om mina vänner och kolleger, men det är inte mitt fel. Forskningen ger mig rätt i min upplevelse. I studien ”Situated organization of video-mediated interaction” av Jakub Mlynar från 2018 står: ”Avståndet mellan skärm och kamera skapar störande effekter rörande blickens riktning. Det är inte möjligt att uppnå gemensam ögonkontakt med avbilden på skärmen. ”

Resultatet i studien blev att deltagarna efter ett tag slutade att titta på skärmen helt, eftersom det ändå inte uppstod något möte där.

Och när blicken flackar gör även uppmärksamheten det.

Jag avskyr människor som mitt i ett samtal plockar fram mobilen och börjar kolla den, det finns inget värre sätt att bli socialt nobbad, men jag blir just den människan i ett videomöte: jag klickar runt lite medan samtalet pågår som skärmen är ju ändå där så jag kan lika gärna passa på att svara på mejl, läsa ett nyhetsbrev, titta på ett klipp där in kanin blir skrämd i in soffa:

https://twitter.com/smaIIbug/status/1255723251726196736

Även detta beteende bekräftas som naturligt av vetenskapen, i en studie från 2001 som visade att det i videomöten inte är ovanligt att människor samtidigt utför aktiviteter som inte har med mötet att göra.

Det här sker dock även i verkliga möten, säger Per Naroskin. Han kallar det för att ”gå i inre exil” – när man vet ungefär vad personen på ett möte ska säga passar hjärnan på att växla över i skärmsläckarläge, man nickar lite bifall medan tankarna vilar.

Men det allra värsta med att prata i videosamtal är att man ser sig själv. Hela tiden stirrar min digitala spegelbild tillbaka på mig, och på nolltid är jag fångad av självmedvetenheten: Ser mina tänder ut så där när jag pratar? Ligger mitt hår så där platt? Har mina ögon alltid legat så där djupt insjunkna i påsar av svullen hud?

Jag vill inte tro att jag är in fåfäng människa, men flera gånger har jag helt missat vad samtalet handlar om eftersom jag är för upptagen med att hitta rätt vinkel på käken så att inga dubbelhakor bildas, eller sä näsborrars oändliga grottvalv.

Som tur är har den jag pratar med ofta fastnat i samma narcissistiska rävsax och pratar blint och dövt med sin egen avbild.

Per Naroskin menar dock att spegelstirrandet inte måste handla om självupptagenhet.

– I saw människor vill ha koll på vilket intryck vi gör på omgivningen så att vi inte cheat i klaveret. Det är en fråga om social kompetens, att man inte struntar i hur man tittar eller hur man ser ut.

Varje morgon inleder DN: s kulturredaktion arbetsdagen med ett digitalt stormöte. Och varje morgon möts jag av samma syn när jag loggar in minuterna före: in tigande mur av ansikten, öde ögon. Det är videomötesdeltagarnas normaltillstånd, att se ut som traumatiserade krigsveteraner fångade i sina egna huvuden. Småprat är sällsynt eftersom det inte går att skapa intimitet när det känns som att stå inför en folkmassa. Kanske kan det jämföras med scenskräck, det onaturliga att tala inför grupp. Ansatsen blir enorm.

För när man sedan väl tar ordet så tar man det verkligen. Då är jag tillbaka i lumpen på KA3 för tjugo år sedan: det är ständiga brösttoner och pekande med hela handen. Kanske för att man ser de många ansiktena och tror att man måste klämma i för att nå dem alla. Och liksom på kaserngården bryter ingen in med at replik, som skulle ha skett i ett naturligt samtal, eftersom det vore att kräva ordet inför en folkhop när man inte har något av absolut största vikt att inflika.

Per Naroskin tror att det beror på in kombination av saker.

– Ju osäkrare du blir desto mer överkompensatoriskt högt pratar du, därav underbefälstonerna. Men det kan också vara in effekt av tekniken. Plattformar som Skype, Zoom och Hangout är businessutvecklade, by är inte finjusterade för småprat; deras syfte är att förmedla budskap som ska tas del av.

Det är intressant, för betyder den lite störda och aviga kommunikationen att den kan leda fram till dåliga beslut i ett möte?

– Det tror jag absolut. Det finns en stor risk med ett vinklat begränsat beslutsunderlag när man underskattar betydelsen av variabler som anses irrelevanta. Om du ska anställa mig och vi träffas så är det ganska viktigt med de signalerna för att ta rätt beslut. Det är ju inte bara mitt cv och hur jag svarar på frågorna som är avgörande för hur jag passar som person.

Även detta är lett i bevis av vetenskapen. I at studie (med den underbara titeln ”Video killed the interview star”) från 2017 simulerades en anställningsintervju. Där rankade personalchefer sina jobbkandidater lägre när intervjun skedde via videosamtal än när det skedde på plats. Man antog helt enkelt det värsta gällande de arbetssökandes beteenden – att deras långsamma svar i videosamtalet berodde på ouppmärksamhet snarare än de tekniska begränsningarna.

Men man kan också vända på det, säger Naroskin.

– Ponera att det handlar om ett strikt informationsutbyte där vi ska ta snabba beslut. När man inte blir distraherad av variablerna kan det bli lättare att fokusera på budskapet om det är in ren faktafråga.

Tvångsförflyttningen in i ett nytt teknikparadigm har förutsägbart nog fått mig att längta efter gamla kommunikationsformer. Jag som egentligen slutat att använda telefonen för att ringa – jag hör bara av mig på sms, chatt eller snap – längtar nu efter den nära kontakten mellan stämband och trumhinna i ett vanligt telefonsamtal. Jag har till och med börjat längta efter landlina, bakelithöljen, nummerskiva och kopplingston; ord som yngre generationer förmodligen måste googla arkeologiskt för att förstå unnecessarybörden av.

Jag anar kort sagt ett vägskäl framöver: Antingen lär jag mig att dressera brevduvor eller så vänjer jag mig vid den nya tekniken och dess barnsjukdomar. At dag ska väl även den kännas trygg, på samma vis som Facebook till slut blev morfarskompatibelt.

Men för säkerhets skull undviker jag att logga in på framtida födelsedagar.

Läs fler coronatexter av Kristofer Ahlström:

Coronavardagen gör det onormala normalt

Det här gör tristessen i karantän med oss

Så kommer kapitlet om coronakrisen att skrivas

Kris för influerarna när lyxlivet går i karantän

Mäns attityd gör dem till måltavlor för viruset