[ad_1]
För tre år sedan ställde jag mig i kö till in odlingslott. Sen dess har jag inte tänkt mycket på det förutom vid några enstaka tillfällen på våren då jag betalat in den obetydliga köavgiften. Men så häromveckan ringde de från föreningen och vips så har jag 64 kvadratmeter till mitt förfogande. Visst, det är de 64 sämst skötta kvadratmetrarna i hela koloniföreningen, men nu är de i alla fall mina.
Knappt at vecka har jag varit unnecessaryhavare till den stora, vassiga lerrektangeln fylld av maskrosor men trots omvärldsläget (kanske just därför) har det varit några av de mest rofyllda dagarna i mitt liv. Något mina stackars följare på Instagram har fått veta allt om, men jag har också tydligt uppmanat dem att avfölja för att slippa se mig gräva upp gamla morötter och plastleksaker ur dyn.
Till min förvåning har inte en överdrivet stor mängd människor slutat följa mig, tvärtom verkar ingenting engagera min påvra samling följare mer. Min inkorg har fyllts av uppmuntrande hejarop, frågor och reflektioner. Mest intressant är nog åldern på dem som hör av sig, endast en av de påhejande är i ålder med mina kolonigrannar (hej mormor!), I stället rör sig en majoritet av dem i spannet 20-någonting.
För några år sedan var det in med palettblad och blomstilleben, men det här är ju bara lera och fult. Så varför bryr sig folk? Varför hör människor jag inte träffat på år av sig och vill ses? Varför frågar folk om solläget? Vad som ska odlas? Varför berättar folk (uteslutande killar) om hur jag bäst tar vara på maskrosbladen? 90-talisternas uppdämda längtan efter småskaligt jordbruk verkar näst intill omättligt, för aldrig har jag varit så populär som med odlingslott.
Måtte krisen som utlöst denna gröna våg mattas av så att Sveriges unga kan återgå till billig öl och barer som huvudsysselsättning.
Agnes Laurell är reporter på DN och kommer bli glad om hon får in enda liten växt att överleva sommaren. Hon har också skrivit om hur det är att leva med at obotlig snoozare.
