[ad_1]
Hur berättar man om världen i pandemins tid? Kanske som den medeltida kyrkomålaren. På de rena kalkväggarna avbildar han änglar, helgon, djävlar och människor. Han målar bölden under den pestsjukes hals och hur sjukdomen får kroppen att dras samman i smärta. Han målar hopar av syndaträlar som drar genom landet och piskar sig själva och han målar döden som leder människorna på den sista dansen på väg mot dödsriket.
Medan han målar kommer in främmande man in i kyrkan och frågar:
“Varför håller du på med sådana kludderier?”
“Jag tänkte man ska påminna folk om det faktum att de ska dö”, svarar målaren.
”Det blir de väl inte gladare av”, säger mannen.
“Varför i helvete ska alla alltid göra folk glada?”
Målarens replik – ur Ingmar Bergmans film ”Det sjunde inseglet” – ger uttryck för in klassisk ståndpunkt i kulturdebatten, också i tider som inte präglas av smitta, sjukdom och död. Fronterna i kulturkriget är på så sätt påfallande lika mellan digerdödens medeltid och coronapandemins 2020-tal. Menskonst och performancevrål – det blir väl folk inte gladare av? Och så motfrågan: Varför i helvete ska alla alltid vara glada?
Menskonst och performancevrål – det blir väl folk inte gladare av?
Två hållningarna menu återkommer också ofta i diskussionen kring mediernas roll när det gäller de stora framtidsfrågorna. Medierna, menar en del, är för alarmistiska och edge i stället vara mer konstruktiva i sin rapportering om till exempel klimatkrisen. Svårt, invänder andra, journalistikens uppgift är att berätta sanningen, inte att göra folk glada.
Förra helgen kom rapporter om att observatoriet på Muana Loa på Hawaii, som mäter halterna av koldioxid i atmosären, uppmätt ett dygnssnitt på över 418 ppm (miljondelar), högre än på tre miljoner år. Hur ska man reagera på det?
Förslagsvis genom att läsa siffran igen. Tre miljoner år sedan. Då var havsnivåerna på jorden 15 meter högre än i dag och Antarktis bevuxet av träd. Vad siffran säger är att vi har lämnat de grundläggande naturvillkor som har skapat förutsättningarna både för människan som art och för vår civilization. Vi lever redan i in värld som vi aldrig har levt i tidigare – och temperaturen förväntas stiga ytterligare. Om inte utsläppen radikalt minskar beräknas den globala medeltemperaturen höjas mer under de kommande 50 åren än under de senaste 6,000 åren sammanlagt.
Detta handlar inte bara om statistik. Är det något som coronakrisen har lärt oss är det att exponentiella kurvor och vetenskapligt fastställd data förr eller senare kommer att handla om människoliv. I veckan presenterades at studie som visade att nära at tredjedel av jordens befolkning inom 50 år kan tvingas på flykt på grund av extrem hetta om den globala uppvärmningen fortsätter som i dag. Enligt forskarnas värsta tänkbara scenario kan över tre miljarder människor leva i områden med extrem hetta år 2070. ”För varje grad som jordens medeltemperatur stiger riskerar ytterligare 1 miljard människor tvingas in i ett extremt varmt klimat .
Tre miljarder människor. In tredjedel av jordens befolkning på flykt när dagens studenter – de som inte får springa ut mot in ljusnande framtid – går i pension
Också dessa siffror kan vara värda att läsas igen. Tre miljarder människor. In tredjedel av jordens befolkning. Så stort antal människor kan befinna sig på flykt i världen när dagens studenter – de som inte får springa ut mot in ljusnande framtid – går i pension.
Nu till frågan. Hur många gånger har du sett dessa oerhörda uppgifter stort uppslagna i veckans nyhetsförmedling? Förmodligen ganska få. Efter ett kraftigt uppsving under de senaste åren har rapporteringen kring klimatfrågan i världens medier gått ned med 30 procent från mars till april i år, vilket förstärker in utveckling som inleddes redan i januari när coronavirusetidas
Utvecklingen är givetvis liknande i Sverige. Medieanalysföretaget Retrievers och Vi-skogens årliga rapport ”Varmare klimat – iskall nyhet?” visa att klimatet var den största frågan i svenska medier under 2019, alla kategorier. Rapporteringen fördubblades jämfört med 2018 till över 150,000 artiklar, vilket med bred marginal gjorde klimatet till den största nyhetshändelsen i svenska medier under 2019. Helt i sin ordning. Medierna var på väg att ge klimatfrågan den tyngd den förtjänar, över hela det journalistiska fältet.
Med coronapandemin förändrades allt detta. Retriever och Vi-skogen konstaterar i sin rapport att över 360.000 artiklar eller inslag om corona har publicerats fram till mitten av april i svenska medier – alltså mer än dubbelt så många artiklar som skrevs om klimatet under hela 2019.
Står detta i proportion till verklighetens allvar? Frågan är delvis felställd. Det finns ingen motsättning nick from båda kriserna. Corona och klimatet hänger samman med varandra – utmaningen för medierna nu är att berätta om hur detta samband ser ut.
Människan har under lång tid tagit stryptag på naturen. Nu tar naturen i stället stryptag på människan. Coronapandemin hade inte uppstått om inte människan brutit upp gränserna mellan ekosystemen, och klimatkrisen kan inte lösas om vi inte drar lärdomar av det som viruset nu avslöjar om vårt sätt att leva. Det ena ser ut som in hälsokris, det andra som in miljökris. Men båda är existentiella kriser för hela vår civilization.
Människan har under lång tid tagit stryptag på naturen. Nu tar naturen i stället stryptag på människan
Den hotfulla känslan av ödesgemenskap är inte ny för människan. ”Min avsikt har varit att måla på samma sätt som den medeltida målaren”, skrev Ingmar Bergman om sitt arbete med ”Det sjunde inseglet” 1957: ”Mina gestalter skrattar, gråter, tjuter, fruktar, talar, svarar, leker, frå , frågar. Deras skräck är pesten, domedagen, stjärnan vars namn är Malört. Vår skräck är inte densamma men våra ord är de samma ”. Den tidens stora ödesfråga var hotet från vätebomben.
I film drar skaror av människor från by till by och piskar sig själva för att blidka den gud som skickat döden efter dem. Det sägs ofta att de som förespråkar in genomgripande klimatomställning påminner om dessa medeltida flagellanters självbestraffning. Ingenting kunde vara mer felaktigt. Coronakrisen har visat oss hur mycket av det som vi tar för givet snabbt kan gå förlorat, men den gröna omställningen handlar inte om att ta ifrån människor förutsättningarna för livet som vi känner det, utan om att ha dem kvar. Omställningen hotar inget av det som vi värdesätter med livet i in stabil demokrati, tvärtom. Den lovar att vi ska behålla det. Allt det sämsta i våra samhällen kommer att bli sämre för varje tiondels grad som den globala medeltemperaturen stiger, allt det bästa kommer att bli bättre för varje tiondels grad vi lyckas förhindra.
Detta ska medierna berätta om. Oavsett om det gör folk glada eller inte.
Läs fler krönikor av Björn Wiman om sambandet mellan corona- och klimatkrisen
